HFD:2017:172

Utlänningsärende – Till Finland ensamkommen minderårig asylsökande – Avvisning – Återvändandedirektivet – Säkerställande av trygg återvändo och sakliga mottagningsförhållanden – Omhändertagande

Årsboksnummer: HFD:2017:172
Givet: 10.11.2017
Liggarnummer: 5799
Diarienummer: 1285/4/17

Migrationsverket hade avslagit den till Finland som minderårig ensamkomne Marockanska medborgaren A:s ansökan om asyl och uppehållstillstånd. Migrationsverket hade även beslutat att avvisa A till sitt hemland Marocko samt meddelat honom ett två-årigt inreseförbud för inresa till Schengenområdet.

Ärendet i högsta förvaltningsdomstolen gällde frågan om den 17-årige, i Finland omhändertagne A hade kunnat avvisas till sitt hemland Marocko och meddelas inreseförbud.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att enligt artikel 10 punkt 2 i återvändandedirektivet förutsätts att innan myndigheterna i en medlemsstat avlägsnar ett ensamkommande barn från medlemsstatens territorium, ska de försäkra sig om att barnet kommer att överlämnas till en familjemedlem, en utsedd förmyndare eller en lämplig mottagningsenhet i mottagarlandet. Det är därmed myndighetens skyldighet att försäkra sig om att återvändandet sker tryggt och att mottagningsförhållandena är sakliga. Det var i och för sig ostridigt att A hade en mor och en myndig syster med familj i hemlandet. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att enbart på den grund att A hade berättat att han hade regelbunden kontakt med sina familjemedlemmar i hemlandet kunde det inte anses bekräftat att han med säkerhet skulle överlämnas till en familjemedlem eller utsedd förmyndare eller att det för honom skulle finnas en lämplig mottagningsenhet i hemlandet på det sätt som avses i återvändandedirektivet.

A hade blivit omhändertagen och enligt den utredning som erhållits fortsatte omhändertagningen. De juridiska förutsättningarna i enlighet med utlänningslagen för en utvisning av A till hans hemland hade avgjorts genom högsta förvaltningsdomstolens beslut. Omhändertagningen utgjorde inte ett absolut hinder att besluta om avvisning. Enligt 45 § 1 momentet i barnskyddslagen har emellertid det organ som ansvarar för socialvården för uppnåendet av syftet med omhändertagandet rätt att besluta om barnets vistelseort samt vård, uppfostran och tillsyn, den övriga omsorgen om barnet samt om sådan undervisning och hälsovård som behövs för att förverkliga dessa. Med hänsyn till detta var det inte möjligt att avlägsna A ur landet innan barnskyddsåtgärderna upphört.

På dessa grunder upphävdes Migrationsverkets och förvaltningsdomstolens beslut till den del det var fråga om avvisning och inreseförbud och återvisades till Migrationsverket för ny prövning.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (skyddsdirektivet, omarbetat) artikel 2, led l

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (återvändandedirektivet) artikel 10

Utlänningslagen 6 § 1 mom., 105 b §, 146 § och 150 § 1 mom.

Barnskyddslagen 45 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av president Pekka Vihervuori samt justitieråden Janne Aer, Tuomas Kuokkanen, Mikko Puumalainen och Pekka Aalto. Föredragande Jenny Rebold.

 
Publicerad 10.11.2017